(Det här inlägget är från början publicerat inne på min andra blogg "Mamma & den där jävla bröstcancern" som ni hittar inne på www.cancerkompisar.se)

Oktober. Månad 10 av 12. Höstmånaden. Rosa månaden. Just precis - den rosa månaden. Enligt många, så är oktober bara oktober - men en gnutta rosa i det hela. Enligt andra, är oktober den typiska höstmånaden - med en liten skymt av rosa mitt bland alla höstfärger. Enligt mig och många andra däremot, så är oktober 100% den rosa månaden - månaden då det förekommer mer rosa än någon annan gång på året, både runt om oss samt inne i våra huvuden och tankar. Helt ärligt, det är ungefär endast det som jag numera kopplar oktober till. Rosa. Inklusive tusen blandade tankar och känslor. 

Tolka mig inte fel nu, det här med en rosa månad är något jag verkligen uppskattar och det känns så fantastiskt bra att det finns sådant stort engagemang kring något så oerhört viktigt. Det är bara det att jag önskar att det var enbart just det (allt positiva engagemang som finns överallt) som cirkulerade runt i mitt huvudet och inget annat. Med inget annat, menar jag alla så kallade flashbacks och känslor, från tiden mamma var som allra sjukast, som dyker upp i mitt huvud och inom mig. Som jag förklarade för en nära vän till mig, som berättade att även hon har mått lite halvt sisådär de senaste veckorna (även hon har en mamma som drabbades av bröstcancer inte långt efter min) så är det förmodligen den här rosa månaden som får en att inse att det här är verklighet - det som har hänt, det har hänt och det som händer, det händer. Det är ingen hemsk mardröm som bara en själv och personerna runt om är medvetna om, utan det är en mardröm befinner sig i verkligheten och drabbar miljontals människor världen över. Jag tror att det är något som är ganska svårt att inse när mardrömen väl slår till, att den slår till överallt och när det väl gäller, så upplyses det oerhört mycket om den - så som under oktober månad. Jag menar, alla håller förmodligen med om att det är lite tabu över det hela, att prata öppet om cancer är inte det lättaste och alla klarar dessutom heller inte av det - vilket är fullt förståeligt. Det vill säga, när den rosa månaden sedan väl är igång, så är cancer plötsligt överallt, ordet dyker upp i oerhört många sammanhang och helt plötsligt, pratas det öppet om cancer och det dyker dessutom upp i väldigt många samtalsämnen. Det är självklart att man blir rädd. Det är självklart att det blir en chock. Det är självklart att tankarna drar igång igen.

Som tidigare sagt, tolka mig inte fel nu - att cancer uppmärksammans så pass mycket som det gör är jag väldigt glad över, just för att det är behövligt, för att den här tabun ska försvinna och framförallt, för att cancerforskningen ska gå framåt(!) såklart. Men hos personer som har någon nära anhörig som är drabbad, kan det bli jobbigt ibland just för att det får en att inse att det här är på riktigt, det här händer inte bara nära en själv utan det händer överallt - det som har hänt samt det som händer runt om, det har aldrig varit en enda stor mardröm utan det har alltid varit verklighet. För många är den här rosa månaden den månad som de sakta men säkert börjar hantera det som har hänt/det som händer - det blir ungefär som ett litet utbyte, att de äntligen börjar ta tag i den här jobbiga hanteringen men samtidigt blir extra känsliga inombords. 

Med allt det här vill jag säga, om du tittar bort under cancerreklamfilmer på TVn, vrider ner volymen när en radioreklam om cancer sätts igång eller stänger av TVn efter halva Cancergalans gång - det är helt okej, känn dig inte dålig, nonchalant eller ansvarslös - det är bara din hjärna som säger ifrån. Det vill säga, den säger ifrån för att du förmodligen har tillräckligt med händelser, känslor och tankar att bearbeta, innan du kan ta till dig ytterligare fler av dem. 

Ps. Återigen, det här inlägget syftar inte på att det är negativt dåligt med en rosa månad, utan det syftar på att du, som anhörig till en cancerdrabbad, som tidigare nämnt inte ska känna dig dålig, nonchalant eller ansvarslös, om du inte orkar lägga ner all den energin och engagemang du egentligen vill göra under den här månaden - bearbetning ser olika ut från individ till individ och ägnar du den här rosa månaden åt att enbart bearbeta det du har varit med om/är med om, så är det mer än tillräckligt. Du gör skillnad genom att bara stå kvar med fötterna på jorden.