Jag har ingen aning om hur många det är som visste om min tid utanför skolan, aktiviteterna och umgänget. Med andra ord, min tid hemma hos familjen. Det skulle kunna vara allt från ingen till en tiotal personer. Hur många, det får jag nog aldrig riktigt veta eftersom jag inte har gått ut med det här tidigare. Varför? Största anledningen var för att jag var rädd för att inte bara familjesituationen skulle förändras, utan även personerna utanför familjen som fanns runt mig - precis som texten här ovanför direkt uttaget ur reportaget förklarar. Sedan slår jag vad om att alla håller med om att cancer är ett ganska så taburbelagt ord, något som inte alla klarar av att höra om eller som i min situation, inte klarade av att få ut ur min egna mun med egna ord.  

 

Hur som helst, sommaren 2013 vändes mitt liv upp och ner. Totalt. Det som enligt mig själv var det omöjliga hade precis skett. Min mamma hade drabbats av bröstcancer. Ni vet, den där sjukdomen man hör så otroligt mycket om - men aldrig haft någon som helst tanke på skulle kunna komma så otroligt nära en. Var det ens möjligt att den kunde komma ut från alla tv-reklamer, filmer, reportage samt artiklar och sätta sig fast hos min egna mamma? Ja, tydligen så var det precis det.

 

I somras gjorde jag ett reportage tillsammans med tidningen SOLO som ni nu hittar på sidan 36 i det senaste numret för oktober månad. Jag gjorde det reportaget för att jag vill visa för andra personer med drabbade mammor att de inte är ensamma, för det var precis det jag kände mig. Jag vill visa att det faktiskt finns hopp, trots att livet känns totalt hopplöst under tiden. Jag vill visa att du kan kämpa dig igenom allt, bara du ger dig f*n på det.